I morgon är det dax för verkligheten igen. Har bestämt mig för att ta tag i skolan nu. På riktigt! Inte alls långt kvar tills man ska ut i det riktiga livet. Ja, det är jävligt skrämmande. Så nu är det tid för att få lite rutin i sitt liv, kunna planera o prioritera, inte slarva med medicinerna och verkligen gå in för det till 100% det kommer bli tufft men jag känner ändå att jag har stöd av dom runt omkring mig.

Jag har mycket i huvudet, tankar om livet. Om allt som varit om hur framtiden kommer bli. Det som känns sådär äckligt skönt är att jag för en gångs skull ser en framtid. Innan har den varit kolsvart men nu finns där ett ljus, en drivkraft!

Jag känner dock att det finns så mycket jag vill jobba med. Omgivningen tycker att allt är bra så lite lyckas jag allafall att behålla i mitt inre, det jag tycker är riktigt tugnt är att min personlighetsstörning gör ju att det många tycker är lätt och inte är en stor sak är kanske sjukt enormt för mig. Men jag är lite komplicerad, dom förstår inte riktigt alltingen men tycker det blir bättre o bättre allafall.

Jag tar en dag i taget och gör mitt bästa, har nog aldrig kämpat så mycket som jag gör just nu. Drivkraften är starkare en någonsin!  

Words hurt! I have scars to prove it!

Känslan när läkaren tittar på mig och säger. Det syns i dina ögon att du mår bättre! Myser av orden!

Snälla, jag ber.. Låt år 2013 bli mitt år. Mitt år utan självförvållande sår, ett år utan svek. Ett år utan tankar på att jag faktiskt inte borde finnas. Snälla låt detta bli året då jag får må bra. 2012 dra åt helvete.. så mycket svek. Så många snesteg, så mycket framsteg men ändå så mycket bakslag. Jag släpper allt nu.. jag ska inte försöka hålla i alla trådar som o att världen vore en marionettdocka.

Åren som gått har skadat mig djupt, nu börjar jag fundera på om jag någonsin kommer få känna mig hel. Kommer jag någonsin känna mig tillräckligt bra? Oron för svek är så äckligt stor, rädslan för att lämnas så otroligt stark.

Jag har inte varit en bra människa, påstår inte motsatsen men jag har börjat om på nytt, jag har raderat allt. (Gjort ett försök) och nu hoppas jag att jag ska kunna leva mitt liv utan att svika och bli sviken. Ärligt talat tror inte mitt psyke orkar med mera av sådant nu. Så jag ger livet ytterligare en chans!

Låter ärren blekna..
I carry the scars of the past to use them as lessons for a better future.

Lever fortfarande på orden, "Du har tagit dig hit nu klarar du dig igenom allt. Du är den starkaste och mest unika personen jag känner. Du blev till för att vara annorlunda"

Känner mig stabil, sådär lagom stabil. Känner inte av skammen och skulden som förut, känner inte dödslängtan längre. Börjar blicka framåt. Men jag är jag, oron och ångesten försöker hänga med. Vill döda demonen, vet inte vad som krävs. Jag förtjänar inte lycka och framgång. Min identitet börjar sakta rasa samman, känns som jag snart inte längre är den där tjejen. Skrämmande, borde vara sjukt lycklig över det men rädslan är för stor och strak.

Oron över att inte få det liv jag vill ha skrämmer mig, om jag ändå hade gjort allt annorlunda då. Det gör så ont i mig.

Man hittar inte meningen med livet ensam, meningen med livet hittar man tillsammans med någon.  

Jag kämpar, han förstår mig, han ser i mina ögon vad som pågår, det måste varit menat såhär. <3

Jag har kommit långt. Det gör ont. Jag har överlevt. Äntligen lever jag. Jag accepteras. Jag får vara mig själv. Jag får gråta. Jag får skratta. Jag får gå. Jag får komma. Jag får falla. Jag får kämpa. Jag får springa. Jag får skrika. Jag får hoppas. Jag får tro. Jag får misslyckas. Jag får lyckas. Jag får göra precis allt som ni får även fast jag är jag.

2 år snart.. kämpar mer en någonsin!

Blir ett rörigt inlägg, bara de som funnits vid min sida kommer att förstå.. Efter månader av ett rejält bakslag, av otrolig smärta, skam och skuld. Har gråtit mer tårar en jag trodde jag kunde. Svikit alla runt omkring mig, sårat mina närmsta, stängt ute min familj, tagit alkoholen för att dämpa ångesten. Använt rakbladet flitit för att få lite ro i min kropp. Det har varit ett rent helvete, ständiga självmordstankar och ett skrivet självmordsbrev. Dubbla psykologtider och telefonstöd. Ingen livslust ingen ro. Det har varit totalt kaos!

Bestämde mig efter mycket om och men att börja om livet från början, så gått jag kan. Skammen och skulden bränner inom mig men jag har beslutat mig för att ta ett ryck. Ett sista försök mot ett liv värt att leva.

Under dessa helvetes veckor har jag ändå fått en mycket bättre och öppnare relation med dom hemma vilket känns underbart! Nu vet jag att dom verkligen bryr sig om mig. <3! Inland känns det som en del saker går isär och går sönder för att allt annat ska falla på plats, jag personligen tror inte på ödet men just nu känns det som att det var menat såhär. Jag har fått tillbaka lite kraft och styrka och ska göra allt för att få livet jag vill ha!

Jag känner mig accepterad för den jag är, och det har jag inte gjort på 9 år. Den känslan! Obeskrivlig!

Stop trying to fit in when you were born to stand out.

Är det såhär det ska vara från o med nu, jag står inte ut. Känns som allt skulle vara bra, alla tror att det är bra. Kan upplysa om... det är inte okej. Ingentingen fungerar, jag är totalt utmattad, det är jobbigt att skratta o le, det känns bara så himla fel. Hmm..mörkret gör inget bättre, försöker hur som helst skapa ett mysigt och tryggt rum... med citat och dylikt som ska pigga upp i en dyster vardag, fan om jag ändå visste varför alltingen är såhär svart just nu.....!

Mår ni kasst av o läsa min blogg och det jag skriver. LÄS EJ DÅ! Det är min verklighet!

 Ovanför sängen....STAY STRONG. Texten ska som småning om tatueras in på handleden..

Bara för en dag...Jag skulle vilja ge er min smärta så ni fick känna den som jag gör.
Jag skulle vilja ge er mina ögon så att ni fick se mina rädslor, se att dom där små sakerna blir stora saker för mig,

Jag skulle vilja att vi bytte kropp så du skulle få känna när hjärtat rusar, ögonen svartnar och trycket över bröstet blir outhärdligt. Jag skulle vilja att du gick min väg och såg omgivningen som jag gör. Bara för en dag.

Nu får det vara nog, jag har stått ut tillräckligt nu. Inne på femte dagen men smärta och tryck över bröstet. Ja, det är antagligen panikångest, men o andra sidan brukar det inte vara i mer en några timmar och jag brukar alltid få en attack. Men nu är det lixom något som inte stämmer. Den här ångesten har förstört hela mitt lov. Nu får det fan räcka! När jag inte kan träna min häst utan att trycket finns där då är det illa. Har fått tid o kolla hjärtat o.s.v idag så slipper jag antagligen att ha oron över att det skulle kunna var något.

"Jag försöker att andas lugnt men trycket över bröstet är så tungt"

Träffade psykologen i onsdags, gick därifrån varken reglerad eller med en känsla av lättnad. Sa att jag haft det lite trassligt och att jag inte kunde stå ut med impulserna så jag hade självskadat mig.. Grattis är det så du vill leva ditt liv så kan du ju fortsätta... Skammen så otroligt hög!! Nämnde smärtorna och paniken, fick till  svar ungeför att det är bara o leva med det, allt sitter i ditt huvud och hur du en försöker kommer du inte kunna fly ifrån det.

Känsla av skam/skuld, hopplöshet och bara allmänt låg beskriver mig rätt bra för tillfället.

Utsidan kanske ser ut att vara stabil, att alltingen är under kontroll.
Men allt är en stor röra, alltingen är kaos och jag klarar inte av att hålla masken längre.