Jag är riktigt bra på att planera, tro det eller ej. Dock är jag så himla kass på att följa mina planeringar. Därför gör jag allt för att underlätta min vardag på olika sätt.

Bland annat så försöker jag alltid att åka och mocka på lunchen när jag går i skolan till halv 4. Det  gör att jag bara behöver rida och pyssla om min Casco på kvällen! <3

Jag ser alltid till att vara väl förberedd på vad jag ska ta upp med psykologen varje vecka.

Jag har ett schema på väggen där det står hur jag ska sköta mina marsvin. T.ex. Att buren ska städas varje dag, att dem ska få vara ute minst 2 timmar varje dag, att dom ska ha nytt vatten, borstas, när klorna ska klippas och när dom ska vägas. Jag gör alltid i ordning deras grönsaker på kvällen, så att det finns klart både till kvällen och till morgonen, precis som jag gör med hästen :)

Jag har en pärm där jag skriver i vikten och diverse saker om var och ett marsvin. Likaså har jag en stallbok där allt skrivs ner med hästen och ett block där jag skriver i hur mina dagar har varit.

På väggen hänger det lappar som jag skrivit, som ska göra att jag tänker positivt i alla mörka stunder.

Men trots alla dessa lappar, anteckningar och planeringar så går det inte alltid så bra :/ Vad är det som går fel egentligen??

En del säger att jag har för mycket att göra.. både skolan, hästen, folkracen och marsvinen men det håller inte jag med om! För utan alla dessa saker, så skulle ju inte jag ha något alls att leva för?

10 sanningar om mig själv som påverkar mig starkt.

1. Jag klarar inte av att misslyckas, världen går under.

2. Jag har lättare för killkompisar en tjejkompisar, tjejer är så himla krävande

3. Jag ringer aldrig till någon, hatar att prata i telefon

4. Jag hatar att köpa kläder då jag känner mig annorlunda.

5. Jag äter inte bland folk för jag tycker att jag är fet..

6. Jag har ett himla humör, vilket påverkar min omgivning.

7. Jag kan aldrig göra ett bra första intryck, då min självkänsla är så låg.

8. Jag mår skitdåligt när det är massor av människor runt omkring

9. Jag drar alltid mina egna slutsatser, mina tankar är ALLTID sanning.

10. Jag tar åt mig av alla dumma och sårande ord och kommentarer, och glömmer dom aldrig! Skriver ofta ner dessa i ett block där jag kan påminna mig själv om hur dålig jag är.

Finner inga ord.. Slänger in lite bilder. Välanvändt DBT-häfte, veckokort, texter m.m.

Vill helst bara glömma, men det känns inte tillräckligt långt bort en..

Stolt tjej! Två nätter avklarade utan panikattacker! Känns fett skönt! :-D. Gjorde för övrigt ett framsteg ytterligare igår, jag åt mat offentligt igår med Sanna! Känns också underbart :-) lär dock ta ett bra tag innan jag kliver in i en matsal... Hur som helst så ska jag ännu en gång säga hur mycket Sanna betyder! Hon hjälper mig verkligen, hon ska dra med mig till simhallen också och hjälpa mig med min vattenskräck! Ett positivt inlägg!

Först så tänker jag skriva att jag verkligen förbättrat min relation till en vän, brukar inte nämna namn men det tänker jag göra idag, Sanna och jag har verkligen hittat tillbaka till varandra igen vilket jag är så himla glad över. Hon var faktiskt den första personen som fick veta att jag klarade att sova själv en hel natt! Sanna är förstående och hon lyssnar vilket betyder väldigt mycket för mig. <3

I torsdags tog jag mig i kragen och bestämde för att testa att sova ensam, ner med rullgardinen och på med lite komedi på tv-n och inloggad på msn tills jag inte kunde hålla ögonen öppna längre, jag bestämde mig för att hålla mig vaken så länge som det gick med tanke på sömntabletterna och när jag väl somnat med mobilen i handen och tv-n på så sov jag underbart hela natten och vaknade faktiskt utvilad! SNACKA OM STOLT TJEJ!

Nu till den stora frågan, hade jag bara tur? var det bara en engångsförteelse eller klarade jag verkligen av detta?! Hmm,. det återstår att se.

"Tankar är bara tankar, koncentrera dig på andningen, du ska inte gå någonstans du ska ligga här i sängen, det finns inget att vara rädd för"

Har samlat på mig frågor och kommentarer under en längre tid nu.. ibland känns det som en del inte fattar någonting alls, men däremot så är det många som försöker förstå. Här nedan kommer jag nu skriva vanliga kommentarer eller frågor saom jag samlat på mig, ska försöka svara på dem så gått det går.

* Ser du dig själv som ett problembarn? Nej, jag anser att alla har olika sorters problem och vad gör mig till ett "problembarn"? Hur är ett problembarn är min fråga till dig?

* Vill du dö? Ibland känns döden som den lättaste utvägen, men nej, jag vill inte dö. Jag är inte rädd för att dö jag är snarare livrädd att leva. Men jag har kämpat i 8år nu och jag är inte redo att lämna denna värld innan jag fått leva fullt ut! Jag har en underbar familj och pojkvän och häst och det är dom ända som håller mig kvar på jorden!

*Varför skadar du dig själv? För att jag tycker det är lättare att ta hand om min fysikska smärta en min psykiska. 

Brukar ganska ofta få höra om jag har ett rivmärke eller liknande..- Vafan har du cuttat dig eller!??!?!  Men helt seriöst, varför ska ni som inte ens bry er nästan skrika det rätt ut? Tror ni att jag helt ärligt skulle säga afan det har jag..?????

Får ofta höra vafan är du så glad för går du på nått eller?? Eller så får jag höra vafan är du sur för???

Dessa personer har inte förstått... jag är antingen högt uppe bland molnen och vänder en stund och är glad och har supermycket energi, eller är jag nere i helvetet och hälsar på och bara längtar att få komma dit..

Så snälla, ni som inte bryr er skippa dessa dumma frågor och kommentarer och ta vara på tiden då jag skrattar och är full av energi...

Idag är det ett år sedan jag fick min diagnos. Det är ett år sedan jag satt på BUP och förväntade mig att få en ADHD diagnos efter alla testar jag gjort. Istället fick jag emotionell personlighetsstörning (borderline) med ADHD problematik.

Hur jag reagerade? Det är blandat, glad att jag fick bekräftat att det var något som inte stämde, ledsen över att just jag skulle ha dessa problem.

På fredag så har jag ätit mina mediciner i ett år och den 31 januari så har jag hållt på med min DBT behandling i ett år.

Jag är nöjd att jag fortsatt o kämpa och att jag inte har gett upp även då det varit svårt och allt bara har varit skit. Jag är stolt över mig själv! Jag har trots allt överlevt hittills, dax att börja leva nu kanske?

I morgon drar skolan igång, har ångest och det känns skitjobbigt men skönt på samma gång. Jag vill verkligen ta tag i skolan nu, vill lyckas eller allafall inte misslyckas.

Jag vill hinna med min älskade Casco och inte låta ångesten förstöra, jag vill verkligen fixa allt! Jag vill satsa på Casco, det är vårat sista ponnyår. Jag ska ge han en chans att visa vad han kan! Jag måste bara finna styrka, finna mod och behålla mitt lugn så ska det säkert gå bra. Jag ska börja i seniorklassen i folkracen nu, det är TUFFT, hatar att misslyckas.. så får väl se vad jag satsar mest på.

Jag har så mycket vilja men så lite ork...

Casco <3