Psykolgen igår, hemuppgiften var att äta i matsalen på oscars och ja, JAG åt i matsalen idag, stolt! Men så äckligt obehagligt, men övning ger färdighet så det är bara att fortsätta öva tills jag får rutin på det hela. Vi pratade även om att jag skulle fundera framåt då kontraktet går ut nu igen i juni. Det kan vara så att jag ska hitta något annat nu då jag gått igenom alltingen på gruppen, men vi får se hur det blir.

Något som oroar mig däremot är att jag allt oftare får panikångest.. :/ men får se hur det fortsätter, får kontakta läkaren om det blir alltför jobbigt.

Nu blir det fixa iordning mig lite för att sedan bege mig mot gruppterapin.

Ibland vill jag inget hellre en att göra dig så illa som möjligt, att verkligen få dig att lida. Du spottade mig i ansiktet och bara släppte alltihop. Om du har förstört det bästa i livet så vet jag ärligt talat inte vad jag gör med dig, du är det största misstaget som finns på min jävla lista....

Blood and tears, flowing from her darkest fears.
She cries for help but no one hears.

She’s lying on the bathroom floor. Doors locked and no one knows.
Cuts bleed from her life before. Time heals but the scars still show.

Jag vet vad jag har men inte vad jag kommer få.. mitt självskadebeteende. En stor del av mig, som har följt med mig i många år. Att släppa taget om allt vad självskada innebär är som att kasta sig från ett stup och inte veta om vingarna  bär mig, det är som att gå ut i ett krig utan ett vapen, som att släppa taget om det ända man har när hela världen faller samman..

Det är tufft, jag har inte förväntat mig en dans på rosor. Men att släppa taget om sin ända utväg när hela livet sviker, det ända som lindrar min ångest och mina skuldkänslor och lindrar mina äckelkänslor. MEN bara på K O R T sikt! Denna onda cirkel måste få ett stopp för att jag ska kunna fortsätta kämpa.

Det händer inte ofta längre, det händer så sällan att jag inte ens berättar för någon, för de gånger det händer så är skammen och skulden så otroligt hög att jag inte vet vad jag ska ta vägen.. den händer inte ofta men det händer fortfarande, längtar tills dagen jag kan säga att jag varit självskadefri i X antal månader..

Ensam fredagkväll, inte okej! Saknar min älskling:/ gör det bästa av situationen. Tänt ljus smaskar i mig ben & Jerrys och glor på tv. Känns som denna vecka bara har fått mig på gamla äckliga tankar.. I det tysta svämmar känslorna över, tungt! Vill kunna leva ett liv utan att påverkas av t.ex vanliga tvprogram eller haka upp mig på någon förbannad mening jag hört! Fan! Jag hatar att tänka på det! Blev för mycket press i skolan idag så fick ett litet utbrott.. Lite ångest över det men det löste sig till slut med en lugn vän bredvid mig och en "lugnande" tablett så gick det till sist. De som jag helst vill glömma är det som är fastbränt i min kropp:/ alla gör misstag, de vet jag.. Men en del är bara för stora...

Tänker börja med något positivt! Tillbringade min valborg med min Älskling i Tenhult hos Louise och Niklas. Riktigt trevligt! För en gångs skull kunde jag "supa skallen av mig" utan ångestattacker, och gråtattacker. Jag kunde vara mig själv, och jag hade förbannat kul..Otroligt skönt! Och herregud vilka underbara människor! På lördag ska vi träffa dom i Vetlanda :)

Angående min panikångest så känns det stundtals helt meningslöst att ens re i alltihop. Idag försökte jag prata med min psykolog om det som hände på träningshoppningen.. utan resultat. så det känns lite meningslöst, lixom känslan av att nästan hålla på och dö är inte så härlig...jag vet inte vad som utlöste det, vilket gör mig rädd. Känns nästan som jag bara går o väntar på ett hugg i hjärtat..

Ni ser inte allt, ni ser det ni vill. Det ni inte ser är att jag ibland inte orkar mer. Ni ser inte hur det känns som jag är instängd i mig själv, ni vet inte hur det känns när man tror man ska kvävas. När man tror att hjärtat ska stanna och detta är ens sista andetag.

Jag hade sett fram emot denna dag, att rida pay and jump på min underbara Casco. Men hur jag än försökte tänka så spelade det ingen roll alls. Panikångesten kom som ett brev på posten. Har faktiskt aldrig fått det under ett ridpass eller i stallet över huvudtaget, så att sitta på hästen och känna smärtan i bröstet med rinnande tårar och känslan av att man nästan inte kan andas är ganska obehagligt. Men fick sådant otroligt stöd av Mamma, Sanna, Madde och dom andra som stod på banan så jag klarade av att rida banan på 1m två gånger.

När jag sedan lugnat ner mig som kom skammen, skulden och ångesten smygandes.. kände mig så otroligt dum och "töntig" som bröt ihop sådär... dock hade jag mått ännu sämre om jag hade avanmält mig och åkt hem.. då hade jag verkligen varit en förlorare, så när jag kom hem kunde jag nästan känna mig som en segrare för jag hade lyckats ta mig runt trots panikångesten...

Blev ju en liten chock idag, då jag alltid sett Casco som mina bästa medicin.. han har fått mig levande. Han är min mening med livet så jag hade inte räknat med ett sådant äckligt besök av panikångesten just denna dag.

Tar dock nya tag, antar att jag får kedja detta hos psykologen men vet ju redan en del sårbarhetsfaktorer, bland annat hatar jag verkligen att rida/tävla/träna bland människor som vet vem jag är.. då jag alltid känner mig sämst och värdelös.

CASCO, mitt ljus, min styrka, min kärlek, mitt allt. Ingenting kan ändra på det. Du är bäst <3!

Tagit tag i mina "matproblem" nu, lyckats äta frukost flera dagar nu! STOLT, till och med tagit tag i lunchen nu på lovet, dock blev det ett steg tillbaka idag. Skolan+lunch ni fattar vad det innebär va? Mejja i en matsal bland massa folk! Fungerar inte. Tog mig iallafall in i matsalen men gick ut lika fort. Undrar även om folk inte har råd att betala sin tvlicens så som en del stirrar! Jävla äckelmänniskor! Gör väl ett nytt försök i morgon....

Inser mer och mer att jag aldrig betydde något, du använde bara mig för att du skulle kunna lysa starkare, att trycka ner mig gav dig antagligen så jävla mycket fetare självkänsla? Jag vill inte bli mer trampad på.. just so you know..jag har blivit så mycket starkare och mer självständig nu..

Ingen har rätt att dömma mig, ni har ingen rätt att säga att, Mia det är inte så farligt. Ni har ingen rätt att sitta o säga att jag överdriver eller att jag är så jävla känslig. Ni har ingen rätt att säga hur dåligt jag mår eller hur min smärta känns, jag äger min kropp, jag äger mina problem, mina känslor och min smärta! Låt mig bestämma hur ont jag har! Ni har inte en jävla aning!

Dessutom har jag lika jävla mycket rätt som er att skratta o le!

Som jag tagit upp tidigare, att jag utöver borderline lider av socialfobi. Sist jag var hos psykologen så kom vi in på säkerhetsbeteenden och just i den stunden så intalade jag mig själv att jag inte hade några. När jag gick därifrån konstaterade jag och A att jag hade flera stycken som jag använde i olika situationer.

Tänkte lista upp några av de säkerhetbeteenden som jag har, dels för att jag själv ska bli medveten om dem.

• Undvika ögonkontakt
• Titta ner i marken när jag går igenom en folksamling
• Undvika kläder som gör att jag sticker ut i från mängden, därav är jag oftast svartklädd
• Be en klasskompis om hjälp för att aldrig göra fel i skolan
• Pratar fort och oavbrutet när jag för ett samtal när jag är nervös
• Skrattar mycket av osäkerhet
• Drar på mig mitt arga ansiktsuttryck för få folk att backa
• Undviker matsalar, simhall m.m
• Skymmer munnen när jag äter
• Ser upptagen ut i jobbiga situationer
• Drar mig undan

  Finns hur mycket som helst, saker jag inte ens viste att jag gjorde av en anledning...

Tittar dom på mig? Pratar dom om mig? Ser jag konstig ut?
Varför glor dom? Skrattar dom åt mig?
Vad tycker dom om mig?

Dagen började kasst, skulle ge mina små grisar mat på morgonen och finner min lilla bäbis My död :/ Hon var den sistfödda och blev utstött i början men hon kom in bra i sin familj men gick inte upp i vikt. Hoppas inte att hon led.<3

Kom hur som helst till skolan lite sent. Men satte mig tillslut i en av lastbilarna. Kände trycket över bröstet, späningar i kroppen och paniken som rusade runt. Kändes som jag skulle kvävas... Men läkarens ord ekade i huvudet. ANDAS IN, ANDAS UT. Förbannade panikångest, du var allt annat en saknad, så länge sen nu...

"Jag måste andas..!"

Jag klarar ingentingen, jag är så osäker på mig själv, jag hatar att ha folk runt omkring mig, hatar att känna alla äckliga blickar, hatar samtidigt att vara ensam, jag är toltalt värdelös, hur ska jag kunna få ett jobb..jag klarar ju inte ens av skolan, hur ska någon vilja anställa någon med social fobi. Hur i helvete ska jag lyckas med något. Varför har jag valt denna linjen, vafan har jag här att göra?!?  Man hinner tänka mycket på några minuter, man hinner dra sina egna slutsatser och vända o vrida på alltingen.