Tänkte nu publicera några korta texter jag skrivit för några år sedan. Alltså innan jag fick hjälpa av psykolog och började min DBT-behandling. Kan ju vara "spännande" att faktiskt se att jag aldrig trodde att jag skulle få hjälp.

Jag är inte värd en plats på denna jord.
Jag förtjänar inte allt min familj ger mig.
Jag är fast i mitt svart hål..kan inte ta mig härifrån.
Aldrig..

Om du levde i min kropp så skulle du inte stå ut i en minut.
Den inre smärtan jag bär skulle du inte orka bära en dag.

När jag skär mig så flyter ångesten ur min kropp tillsammans med blodet.
Jag har inget val, det här är mitt liv.

Jag hanterar min verklighet på mitt sett.
Jag flyttar min psykiska smärta så den blir fysisk.
Då kan jag hantera situationen lättare. Spola av och linda om.

När rakbladet glider längs min arm,
den svidande känslan när rörelsen i sidled splittrar min hud.
När blodet börjar rinna och bara tanken på att försvinna.

Den känslan kan ingen ta ifrån mig.
Det får svida när den mesr misslyckade personen får lida.

Dessa texter har jag skrivit i mitt privata block för några år sedan, det blocket har jag bestämt mig för att bränna upp.. men har inte fått tillräckligt med vilja för att göra det. Allt som står i det blocket är en del av mig, eller en stor del av mig. Av mitt liv. En dag ska den eldas upp.