I onsdags gick jag ifrån "psykmottagningen" med stolthet, hade äntligen fått berätta för min psykolog om alla otroliga framsteg jag gjort.

Hon blev otroligt förvånad och överraskad över sömnen då hon trodde att vi skulle få hålla på ända till sommaren med det problemet, men som vi kom fram till.. det kan alltid komma bakslag. Men hur som helst så undrade hon ju verkligen hur jag hade lyckats, jag berättade att första natten hade varit ganska obehalglig, många tankar och sådär men att jag dagen efter satt och funderade på alltingen och kom fram till att det är jag som är faran. Det är större risk att jag skadar mig själv en att det ska komma in någon mödare i mitt rum. Hon undrade om det var hjälpsamt att tänka så.. både ja och nej. Jag litar inte på mig själv då det hänt ganska många obehagliga saker som jag inte haft kontroll över, men o andra sidan så försvinner ju lite av rädslan att någon ska skada min familj.

Mamma och jag pratade också om detta för några dagar sedan och båda minns den gången för några år sedan som vi stod i köket sent på kvällen och jag skulle försöka sova ensam, jag skrek helt hysteriskt och hade panik, jag grät så mycket att jag fick näsblod och knappt kunde andas, jag minns att pappa skrek att jag skulle uppsöka en psykolog och jag skrek hysteriskt tillbaka att jag aldrig skulle sätta min fot hos en psykolog.